Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2024 not. 63 fastställt Skatterättsnämndens förhandsbesked och slagit fast att en arbetsgivare som tillhandahåller förmånscyklar till sina anställda mot bruttolöneavdrag tillhandahåller en momspliktig tjänst mot ersättning inom ramen för ekonomisk verksamhet. Avgörandet innebär att även offentliga arbetsgivare, såsom kommuner, kan agera som beskattningsbara personer när personalförmåner struktureras genom löneväxling.
Domen ger viktig vägledning för arbetsgivare som erbjuder förmånscyklar eller andra personalförmåner finansierade genom bruttolöneavdrag och tydliggör hur gränsen ska dras mellan ren lönehantering och mervärdesskattepliktiga tillhandahållanden.
Bakgrund
Målet gällde Stockholms kommun, som ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om kommunen skulle anses tillhandahålla tjänster mot ersättning när den, i egenskap av arbetsgivare, erbjöd sina tillsvidareanställda förmånscyklar mot bruttolöneavdrag.
Upplägget innebar att kommunen ingick avtal med en extern leverantör av förmånscyklar och själv organiserade erbjudandet gentemot de anställda. De anställda som valde att delta accepterade ett bruttolöneavdrag under hyrestiden, avsett att motsvara kommunens kostnader för leasing och administration. Upplägget eftersträvades vara kostnadsneutralt för kommunen.
Kommunen gjorde gällande att erbjudandet utgjorde en personalpolitisk åtgärd och att bruttolöneavdraget endast var en lönejustering, inte ersättning för ett tillhandahållande i mervärdesskattehänseende.
Skatterättsnämnden fann däremot att kommunen tillhandahöll en tjänst mot ersättning och agerade som beskattningsbar person. Förhandsbeskedet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen.
Frågan i målet
Den centrala frågan var om en arbetsgivare som tillhandahåller förmånscyklar till anställda mot att dessa avstår från en del av sin bruttolön:
- tillhandahåller en tjänst mot ersättning i mervärdesskattehänseende, och
- därigenom agerar inom ramen för ekonomisk verksamhet som beskattningsbar person.
Kommunen yrkade även att Högsta förvaltningsdomstolen skulle inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
1. Tillhandahållande mot ersättning
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade inledningsvis att unionsrätten redan var tillräckligt klarlagd genom EU-domstolens praxis och att det därför saknades skäl att begära förhandsavgörande.
Domstolen framhöll att ett tillhandahållande mot ersättning förutsätter ett direkt samband mellan tillhandahållandet och ersättningen. Ett sådant samband föreligger när parterna utbyter prestationer som är ömsesidigt beroende av varandra.
Med hänvisning till bland annat Astra Zeneca UK (C-40/09) och HFD 2024 ref. 33 konstaterade domstolen att ett bruttolöneavdrag som den anställde accepterar för att få tillgång till en förmån utgör ersättning i mervärdesskattehänseende. Att ersättningen tas ut genom avstående från bruttolön saknar betydelse för bedömningen.
Kommunen ansågs därför tillhandahålla en tjänst mot ersättning när den erbjöd förmånscyklar mot löneavstående.
2. Ekonomisk verksamhet och beskattningsbar person
Vid bedömningen av om kommunen agerade inom ramen för ekonomisk verksamhet betonade Högsta förvaltningsdomstolen att prövningen ska göras objektivt, med utgångspunkt i tillhandahållandets faktiska utformning och inte i verksamhetens syfte eller bakomliggande motiv.
Domstolen fäste särskild vikt vid att:
- tillhandahållandet hade fortlöpande karaktär,
- ett stort antal anställda omfattades, och
- ersättningen var utformad för att täcka kommunens löpande kostnader.
Att verksamheten inte bedrevs i vinstsyfte, eller att kommunen enligt kommunallagen inte får bedriva näringsverksamhet i vinstsyfte, förändrade inte bedömningen. Kommunens tillhandahållande av förmånscyklar ansågs därför utgöra ekonomisk verksamhet, utförd av kommunen i egenskap av beskattningsbar person. Mot denna bakgrund fastställde Högsta förvaltningsdomstolen Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Att arbetsgivaren – som i förevarande mål – är en kommun medför inte att det finns skäl att göra någon annan bedömning än den som gjordes i det nämnda rättsfallet. Stockholms kommun ska alltså anses tillhanda-hålla en tjänst mot ersättning om den förser sina anställda med förmåns-cyklar mot att avdrag görs på de anställdas bruttolön.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD 2024 not. 63
Vad domen innebär i praktiken
Domen bekräftar att personalförmåner som finansieras genom bruttolöneavdrag inte per automatik faller utanför mervärdesskattesystemet. När ett löneavdrag är direkt kopplat till rätten att använda en identifierbar förmån föreligger ett tillhandahållande mot ersättning i momsrättslig mening.
Avgörandet innebär att arbetsgivare – både offentliga och privata – behöver analysera momskonsekvenserna av förmånserbjudanden såsom förmånscyklar, IT-utrustning, fordon eller mobilitetstjänster. Att syftet är personalvård eller hållbarhet eller saknar i sig avgörande betydelse för den momsrättsliga bedömningen.
Domen tydliggör också att gränsen mellan lönehantering och momspliktig ersättning kan vara fin. Små skillnader i hur ett upplägg är strukturerat kan få betydande konsekvenser för momsredovisning, avdragsrätt och den totala kostnadsbilden. För arbetsgivare som redan tillämpar eller överväger löneväxlingsbaserade personalförmåner finns därför skäl att se över befintliga upplägg i ljuset av avgörandet.
