Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att tillhandahållande av VR-aktiviteter inte omfattas av den reducerade mervärdesskattesatsen för idrottslig verksamhet. Domen klargör hur begreppet idrottslig verksamhet eller fysisk träning ska tolkas och visar att det inte räcker att en aktivitet innehåller rörelse eller tävlingsmoment för att reducerad moms ska kunna tillämpas.
Avgörandet är av särskilt intresse för aktörer inom upplevelseindustrin där fysisk aktivitet kombineras med digital teknik och interaktiv underhållning.
Bakgrund
Ett bolag drev två anläggningar för VR-aktiviteter där deltagarna, med hjälp av VR-utrustning, rörde sig i digitala miljöer och interagerade i realtid. Verksamheten omfattade skjutspel och äventyrsspel som kunde utövas av upp till tio personer samtidigt på särskilt anpassade arenor.
Tillhandahållandet omfattade inträde till arenan, nödvändig utrustning, instruktör samt tillgång till resultattavla. Vid skjutspel användes vapenrepliker och tävlingsmoment förekom genom lagindelning och poängräkning.
Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om tillhandahållandet omfattades av reducerad mervärdesskatt för tjänster inom idrottsområdet. Skatterättsnämnden ansåg att VR-aktiviteterna huvudsakligen hade karaktär av nöje snarare än idrottslig verksamhet eller fysisk träning och att normalskattesatsen därför skulle tillämpas. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen.
Den rättsliga frågan
Målet gällde om bolagets tillhandahållande gav deltagarna möjlighet att utöva idrottslig verksamhet eller fysisk träning i den mening som krävs för reducerad mervärdesskatt.
Reducerad moms inom idrottsområdet är ett undantag från huvudregeln om 25 procents skatt och ska därför tolkas restriktivt. Bedömningen ska göras objektivt med beaktande av hur tjänsten framstår för en genomsnittlig konsument, men också utifrån verksamhetens funktion och anläggningens syfte. Den avgörande frågan var därmed om VR-aktiviteterna objektivt sett utgjorde idrottslig verksamhet eller om de huvudsakligen var att betrakta som en nöjes- och upplevelsetjänst.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
Domstolen betonade inledningsvis att bestämmelser om reducerad skattesats ska tolkas restriktivt. För att reducerad moms ska kunna tillämpas krävs att tillhandahållandet faktiskt innebär möjlighet att bedriva idrott eller fysisk träning.
HFD genomförde en helhetsbedömning av anläggningens utformning och aktiviteternas funktion. Även om VR-aktiviteterna innebar fysisk rörelse ansågs denna rörelse vara underordnad den digitala spelupplevelsen. Utrustningen och lokalerna var primärt utformade för att skapa en virtuell upplevelse, inte för att främja fysisk träning.
Domstolen tog även upp jämförelsen med paintball, som tidigare ansetts omfattas av reducerad moms. HFD konstaterade att även om VR-skjutspel innehåller tävlingsmoment är de inte jämförbara med paintball. Paintball kännetecknas av tydliga prestationsmoment och bedrivs på anläggningar särskilt anpassade för fysisk aktivitet. VR-aktiviteterna hade däremot ett annat huvudsakligt syfte – att erbjuda en tekniskt förmedlad upplevelse. HFD slog därför fast att tillhandahållandet inte omfattades av reducerad mervärdesskatt och fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Vad innebär domen i praktiken?
Avgörandet tydliggör att det inte är tillräckligt att en aktivitet innehåller rörelse, tävling eller poängräkning för att klassificeras som idrott i mervärdesskattehänseende. Det avgörande är aktivitetens huvudsakliga funktion. Bedömningen tar sikte på om aktiviteten objektivt sett är inriktad på fysisk träning eller idrottsutövning, eller om den primärt avser en upplevelse. Om den fysiska dimensionen är underordnad den digitala eller underhållningsmässiga delen talar det mot tillämpning av reducerad moms.
För företag som driver VR-arenor eller teknikbaserade aktivitetsanläggningar innebär detta att reducerad skattesats inte kan motiveras enbart genom att deltagarna rör sig eller tävlar. Anlägningen måste vara utformad och bedrivas i syfte att möjliggöra träning och prestation. Det krävs mer än ett visst mått av fysisk ansträngning eller tävlingsinslag.
Skillnaden mellan 6 och 25 procents mervärdesskatt påverkar direkt prissättning, konkurrenskraft och marginaler. För verksamheter med större omsättning kan en felaktig klassificering leda till retroaktiva skattekrav och i vissa fall skattetillägg. Domen understryker därför vikten av att göra en noggrann momsrättslig analys av affärsmodellen innan reducerad skattesats tillämpas.
När det gäller bolagets aktiviteter förekommer visserligen ett visst mått av fysisk aktivitet, men den framstår dock som försumbar i förhållan-de till upplevelsen i den digitala miljön. Inte heller är anläggningarna särskilt anpassade för att göra det möjligt att utöva fysisk aktivitet. Utrust-ningen för deltagarna och i lokalen, både för skjut- och äventyrsspelen, syftar i stället till att möjliggöra den digitala upplevelsen. Vid en samlad bedömning anser Högsta förvaltningsdomstolen att aktiviteterna snarare har karaktär av nöje än idrott eller fysisk träning.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD 2025 not. 43
Kommentar
Genom avgörandet bekräftar HFD den restriktiva synen vid tillämpning av reducerade skattesatser. Att en verksamhet är tekniskt avancerad eller innehåller fysiska moment påverkar inte den momsrättsliga bedömningen om dess huvudsakliga funktion är att erbjuda underhållning. Klassificeringen utgår från aktivitetens objektiva karaktär, inte från hur den marknadsförs eller upplevs.
För aktörer inom upplevelseindustrin innebär domen att affärsmodellen måste analyseras ur ett momsperspektiv redan i utformningsfasen. När verksamheter kombinerar fysisk aktivitet med digital teknik blir gränsdragningen särskilt känslig. En felaktig bedömning av skattesatsen påverkar inte bara prisnivån utan kan få betydande ekonomiska konsekvenser vid en efterhandsprövning.
