Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked prövat om undantaget från skatteplikt för tjänster inom fristående grupper är tillämpligt på ett koncernupplägg där ett moderbolag fördelar gemensamma kostnader och personalresurser till ett dotterbolag. Nämnden har funnit att undantaget inte kan tillämpas i den aktuella situationen.
Avgörandet är av betydelse för koncerner och andra samverkansstrukturer där gemensamma funktioner organiseras genom intern vidarefakturering utan vinstpåslag, exempelvis genom interna servicecenter eller kostnadsdelningsmodeller.
Bakgrund
Ett moderbolag hade nyligen bildat ett dotterbolag. Båda bolagen bedrev finansiell investeringsverksamhet. Dotterbolaget hade endast tillgångar i form av likvida medel och saknade egen personal och administrativa resurser.
Mot denna bakgrund skulle moderbolaget tillhandahålla dotterbolaget gemensam administration, lokaler och personal. Kostnaderna skulle fördelas mellan bolagen i proportion till nyttjandet, utan påslag eller vinst, och faktureras månadsvis i efterskott. Upplägget reglerades genom ett avtalsutkast som gavs in som underlag till ansökan om förhandsbesked.
Frågan i ärendet
Bolagen begärde förhandsbesked för att få klarhet i om undantaget från skatteplikt för tjänster inom fristående grupper kunde tillämpas på moderbolagets tillhandahållanden av administrativa tjänster och personalresurser till dotterbolaget.
Bolagen ansåg att undantaget var tillämpligt och gjorde gällande att den svenska bestämmelsen inte begränsades till verksamheter av allmänt intresse. Enligt bolagen gav ordalydelsen i bestämmelsen, tillsammans med uttalanden i förarbetena till 2023 års mervärdesskattelag, stöd för en vidare tillämpning än vad som följde av tidigare rättspraxis. Bolagen menade därför att gällande rätt borde omprövas.
Skatteverket ansåg däremot att undantaget inte kunde tillämpas eftersom bolagens verksamhet inte var av allmänt intresse och hänvisade till EU-domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens praxis.
Skatterättsnämndens bedömning
Skatterättsnämnden konstaterade inledningsvis att tillhandahållanden av tjänster som utgångspunkt är skattepliktiga och att undantaget för fristående grupper utgör ett avsteg från denna huvudregel. Ett sådant undantag ska därför tolkas restriktivt.
Den svenska bestämmelsen motsvarar undantaget i mervärdesskattedirektivet. Enligt fast rättspraxis från EU-domstolen omfattar detta undantag endast fristående grupper vars medlemmar bedriver verksamhet av allmänt intresse. Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare funnit att den svenska regleringen ska tolkas i enlighet med denna praxis.
Frågan var om införandet av den nya mervärdesskattelagen 2023 gav anledning till en annan bedömning. Skatterättsnämnden fann att så inte var fallet. Av förarbetena framgick att lagändringen inte var avsedd att innebära någon ändring i sak, utan att gällande rätt även fortsättningsvis ska tolkas mot bakgrund av EU-domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens praxis.
Eftersom den verksamhet som bolagen bedrev inte var av allmänt intresse i den mening som krävs för att undantaget ska vara tillämpligt, fann Skatterättsnämnden att undantaget från skatteplikt för fristående grupper inte kunde tillämpas på moderbolagets tillhandahållanden till dotterbolaget. Mot denna bakgrund prövades inte de övriga villkoren för undantaget.
I förarbetena till 2023 års mervärdesskattelag bedömde regeringen att det inte var nödvändigt att i bestämmelsen ange att undantaget endast gäller verksamheter av allmänt intresse. Regeringen ansåg att detta följer av rättspraxis. I 10 kap. 19 § första stycket – som nu är av intresse – gjordes endast några språkliga ändringar. Det fanns inte någon avsikt att göra ändringar i sak (prop. 2022/23:46 s. 284 och 418).
Skatterättsnämnden anser därför att det inte finns anledning att göra någon annan tolkning av undantaget än den som följer av HFD 2019 not. 40. Undantaget från skatteplikt i 10 kap. 19 § är alltså inte tillämpligt. Med denna slutsats behöver Skatterättsnämnden inte pröva övriga villkor i bestämmelsen.
Skatterättsnämnden, dnr 68-25/I
Vad innebär förhandsbeskedet?
Förhandsbeskedet innebär att intern fördelning av gemensamma kostnader och personalresurser mellan bolag som bedriver finansiell investeringsverksamhet inte kan undantas från mervärdesskatt med stöd av reglerna om fristående grupper. Moderbolagets tillhandahållanden till dotterbolaget ska därmed behandlas som skattepliktiga tjänster.
I praktiken innebär detta att vidarefakturering av administrativa tjänster, lokaler och personalresurser inom koncerner som bedriver finansiell verksamhet som utgångspunkt ska beläggas med mervärdesskatt, även när kostnadsfördelningen sker utan vinstpåslag och i strikt proportion till nyttjandet. Ett rent kostnadsdelningsupplägg medför alltså inte någon momsfrihet i sig.
Avgörandet klargör vidare att undantaget för fristående grupper även efter införandet av 2023 års mervärdesskattelag är begränsat till verksamheter av allmänt intresse. Det förhållandet att lagtexten inte uttryckligen anger detta krav förändrar inte rättsläget, eftersom begränsningen följer av EU-rätten och etablerad rättspraxis.
Förhandsbeskedet får därmed särskild betydelse för koncerner och andra strukturer som överväger eller tillämpar interna servicecenter, shared service-funktioner eller andra former av intern vidarefakturering inom finansiell eller annan kommersiell verksamhet. Avgörandet bekräftar att sådana upplägg som huvudregel omfattas av mervärdesskatt.
