Den 19 augusti 2025 publicerade Skatteverket ett uppdaterat ställningstagande om finansiell leasing och mervärdesskatt (dnr 8-272671-2025). Ställningstagandet ersätter versionen från den 22 mars 2024 (dnr 8-2815541) och är, enligt Skatteverket, en fortsatt tillämpning av samma grundsyn. Samtidigt har en central del byggts ut: avsnittet om när finansiell leasing ska behandlas som leverans av vara har utvecklats så att fler situationer fångas upp.
Det är därför lätt att underskatta betydelsen. Inte för att Skatteverket “skriver om leasingreglerna”, utan för att myndigheten tydligare pekar ut när upplägg som i vardagstal kallas leasing, i momsrättslig mening redan från start är ett köp. När det händer förändras logiken i hela momsbehandlingen.
I praktiken påverkar detta inte bara klassificeringen (vara eller tjänst), utan även:
- när moms ska redovisas,
- hur beskattningsunderlaget ska beräknas, och
- om den del som kallas “ränta” i själva verket ska beläggas med moms.
Det här är alltså inte en “avtalsjuridisk” detaljfråga. Det är en fråga om momsens kärnmekanik: vad är det som faktiskt tillhandahålls, och vad är ersättning för det tillhandahållandet?
Vad ställningstagandet faktiskt handlar om
Skatteverket strukturerar sin analys kring två frågor:
- När innebär ett avtal om finansiell leasing att det är fråga om leverans av vara?
- Hur ska beskattningsunderlaget fastställas när finansiell leasing utgör leverans av vara?
Det är en viktig uppläggning, eftersom den speglar den verkliga riskkedjan i praktiken:
- Först: klassificering (vara eller tjänst).
- Därefter: konsekvensen (momsbas, ränta, redovisningstidpunkt, fakturering och systemhantering).
Många företag fastnar i “leasing = hyra”-tänkandet och hoppar direkt till hur leasingavgifter ska hanteras i ekonomisystemet. Skatteverkets budskap är i stället: det avgörande är inte rubriken på avtalet, utan den objektiva innebörden av villkoren vid ingåendet.
Den bärande principen: “uppenbart” + objektiv ekonomisk verklighet
Ställningstagandet vilar på två bärande utgångspunkter som genomsyrar EU-momsrätten:
- Begreppet leverans av varor är ett unionsrättsligt begrepp. Det ska förstås enhetligt inom EU och är inte beroende av nationella civilrättsliga etiketter.
- Den ekonomiska och affärsmässiga verkligheten är ett grundkriterium. Momsbedömningen ska spegla vad transaktionen faktiskt är i funktionell mening.
Skatteverket betonar dessutom uttryckligen att bedömningen ska göras självständigt i moms, oavsett hur avtalet behandlas i redovisning eller inkomstskatt. Det är en viktig varningsskylt. Att ett avtal redovisningsmässigt klassas som finansiell leasing, eller att det inkomstskatterättsligt behandlas på ett visst sätt, säger inte automatiskt något om hur transaktionen ska bedömas i moms.
Samtidigt sätter Skatteverket ribban med ett ord som är centralt i hela ställningstagandet: “uppenbart”. Finansiell leasing är leverans av vara när det framstår som uppenbart att avtalet i praktiken innebär ett köp (varuleverans) och inte en uthyrning (tjänst).
Det här ordvalet är viktigt av två skäl:
- Det signalerar att alla leasingavtal inte automatiskt riskerar att bli varuleveranser.
- Det flyttar diskussionen till förutsebarhet och bevisning: när är det uppenbart redan vid undertecknandet?
I många upplägg finns optioner, restvärden, garantier och återlämningsvillkor som gör att man på papper kan argumentera för flera tolkningar. Skatteverkets metod är att ta fasta på vad som objektivt framstår som rationellt och förutsebart vid start, inte vad parterna i efterhand säger att de “tänkte”.
Vad betyder “ekonomiskt rationellt alternativ” i praktiken?
En nyckel i flera av typfallen är att köp (eller krav på köp) ska vara det enda ekonomiskt rationella alternativet. Det låter enkelt, men i praktiken uppstår tre återkommande friktionspunkter.
1) Rationellt för vem?
Skatteverket använder rationalitet som ett objektivt kriterium kopplat till den part som står inför valet:
- Vid köpoption: rationellt för leasingtagaren att utnyttja optionen.
- Vid säljoption: rationellt för leasegivaren/säljaren att utnyttja sin rätt att kräva köp eller anvisning av köpare.
Det räcker alltså inte att någon part subjektivt “vill” köpa eller “brukar” kräva köp. Frågan är om det framstår som uppenbart att det ekonomiska utfallet gör valet givet.
2) Bedömningstidpunkten är avgörande
Rationaliteten ska vara uppenbar vid avtalets undertecknande. Det betyder att:
- efterhandsutfall inte är huvudfokus,
- men underlag och antaganden från avtalstidpunkten blir centrala.
Särskilt viktigt blir detta när marknadsvärden är volatila, eller när objektets värde påverkas kraftigt av teknikskiften, slitage, användningsmönster eller regeländringar.
3) Totalekonomi slår ofta detaljargument
I gränsfall handlar rationalitet sällan om utköpspriset i isolering. Det handlar om totalekonomi:
- kostnad för återlämning (transport, demontering, återställning),
- risk att objektet inte kan användas vidare,
- alternativkostnader,
- restvärdesrisk och andrahandsmarknad.
Det är därför två upplägg med samma formella option kan bedömas olika. Det som på pappret ser frivilligt ut kan i praktiken vara ekonomiskt låst.
När finansiell leasing blir leverans av vara: tre typfall – och varför breddningen är praktiskt viktig
Skatteverket anger tre typiska situationer där finansiell leasing ska behandlas som leverans av vara. Två är välkända i praxislogiken (köptvång och “billig köpoption”). Den tredje, säljoptionen, är den del där ställningstagandet tydligast driver en mer praktiskt känslig bevismodell.
1) Köptvång eller krav att anvisa köpare vid avtalstidens slut
Om det av avtalet framgår att äganderätten ska övergå vid avtalstidens slut genom att leasingtagaren är tvungen att:
- köpa varan, eller
- anvisa annan köpare,
då är det i praktiken svårt att se upplägget som en uthyrningstjänst. Den ekonomiska innebörden ligger nära ett avbetalningsköp. Den centrala signalen är enkel: återlämning är inte ett verkligt alternativ.
Praktisk konsekvens: Om man har byggt fakturering, momsredovisning och prissättning på löpande “hyrlogik”, men avtalet i realiteten kräver ett övertagande, kan man hamna fel både i tidpunkt och momsbas.
2) Köpoption där utköpspriset är så lågt att köp är det enda rationella
Det här är den klassiska “bargain option”-situationen: det finns en köpoption och det är redan vid avtalets ingående klarlagt att utköpspriset vid slutet är så lågt i förhållande till varans beräknade marknadsvärde att det framstår som uppenbart att leasingtagaren rationellt måste köpa.
Nyckeln här är återigen tidpunkten: bedömningen ska göras vid undertecknandet. Det spelar alltså inte nödvändigtvis roll att marknaden senare utvecklas annorlunda. Frågan är vad som var objektivt rimligt att anta när avtalet slöts.
Det här träffar särskilt:
- upplägg med mycket lågt restvärde/utköpspris,
- avtal med symboliskt utköp,
- konstruktioner där man i praktiken betalar av nästan hela värdet under hyrestiden,
- och upplägg där återlämning medför så stora friktionskostnader att köp ändå blir det enda rationella utfallet.
3) Säljoption: leasegivaren kan kräva köp/anvisad köpare – och det är uppenbart att optionen kommer utnyttjas
Det här är den mest praktiskt betydelsefulla delen i ställningstagandets utveckling.
Skatteverket säger att finansiell leasing kan utgöra varuleverans även när det är säljaren/leasegivaren som har rätt att kräva att köparen/leasingtagaren vid avtalstidens slut:
- köper varan, eller
- anvisar annan köpare (säljoption),
- om det redan vid avtalets ingående framstår som uppenbart att det enda ekonomiskt rationella alternativet för säljaren är att utnyttja denna möjlighet.
Det här är en tydlig markering mot upplägg där optionen läggs på “fel sida” för att skapa ett intryck av frivillighet, samtidigt som affärsrealiteten är att objektet i praktiken alltid ska säljas.
Bevisbörda och dokumentationskrav i säljoptionsfallen
Skatteverket introducerar här en bevislogik som får stor praktisk betydelse. Om säljaren vill hävda att det inte är uppenbart att säljoptionen kommer utnyttjas, behöver säljaren kunna visa två saker:
- att det redan vid ingåendet var rimligt att anta att marknadsvärdet vid avtalstidens slut kommer vara betydligt högre än utköpspriset, och
- att säljaren, om den har liknande historik, vid mer än enstaka tillfällen faktiskt tagit tillbaka varan när avtal löpt ut.
Det innebär i praktiken att säljoptionsfallen blir särskilt känsliga för aktörer som:
- saknar historik (nya affärsmodeller),
- har standardvillkor men ingen dokumenterad återtagspraxis,
- eller saknar en fungerande andrahandsmarknad och därför i realiteten alltid behöver “trycka igenom” en överlåtelse.
Det räcker alltså inte att skriva in en teoretisk möjlighet att objektet kan tas tillbaka. Skatteverket vill se att alternativet är realistiskt, ekonomiskt meningsfullt och faktiskt används.
Varför klassificeringen spelar roll: momsens timing och kontrollkedja
Det är lätt att läsa detta som en akademisk “vara eller tjänst”-fråga. Men det är en fråga som påverkar momsredovisningen i grunden.
När ett upplägg bedöms som tjänst (uthyrning) är logiken ofta:
- moms på leasingavgifter löpande,
- beskattningsunderlaget per period,
- och “ränta” uppfattas i många upplägg som en separat finansiell komponent.
När upplägget bedöms som leverans av vara är logiken en annan:
- moms kopplas till varuleveransen,
- beskattningsunderlaget blir allt som säljaren får för varan,
- och redovisningstidpunkten kan påverkas beroende på när leverans anses ske och hur fakturering/ersättning ser ut.
Tidpunkten för momsredovisning: den dolda risken
Det här är den konsekvens som ofta förbises, men som i praktiken kan bli dyr.
Om ett företag har hanterat upplägget som uthyrning och redovisat moms löpande på avgifterna, men Skatteverket klassar upplägget som varuleverans, kan myndigheten hävda att:
- momsen skulle ha redovisats enligt varuleveransens regler,
- beskattningsunderlaget skulle ha omfattat hela ersättningen för varan,
- och redovisningen kan ha skett vid fel tidpunkt.
Det kan i sin tur skapa:
- likviditetseffekt (moms tidigare än planerat),
- ränteeffekt (vid omprövning),
- och i värsta fall en diskussion om skattetillägg om felet bedöms som betydande och inte rimligt ursäktligt.
Det är därför man inte bör se detta som en “klassificeringsetikett”. Det är en systemfråga: hur moms redovisas i tid och belopp.
Beskattningsunderlag: när “räntan” blir momspliktig
Den andra delen av ställningstagandet är i många fall den som får störst ekonomisk effekt.
Skatteverket anser att när finansiell leasing är leverans av vara och det är varan som efterfrågas, medan krediten endast är ett finansiellt och logistiskt stöd för att varan ska kunna förvärvas, då är det en enda transaktion. Och då ska även den del som i avtalet kallas ränta ingå i beskattningsunderlaget för varuleveransen.
Det här är en tydlig signal: en ränterad i avtalet innebär inte automatiskt att man har en momsfri kredittjänst vid sidan av.
En eller två transaktioner: gränsen mot momsfri kredit
I praktiken kan man tänka i tre steg:
- Vad är det kunden efterfrågar?
Om kunden primärt efterfrågar objektet och finansieringen bara är ett sätt att kunna betala över tid, då dras upplägget ofta mot en transaktion: varuleverans. - Är finansieringen låst till objektet?
Om “lånet” bara kan användas för att förvärva just den varan, talar det starkt för att finansieringen är underordnad leveransen. - Har finansieringen egen självständig funktion?
För att kunna argumentera för två transaktioner krävs normalt att finansieringen har en funktion som går att särskilja från leveransen på ett meningsfullt sätt. I många finansiella leasingupplägg är det just detta som saknas.
Det betyder inte att alla upplägg alltid måste behandlas likadant, men Skatteverkets linje är tydlig: när krediten främst är ett betalningsarrangemang för att få varan förvärvad, då ligger det nära till hands att även “räntan” blir del av ersättningen för varan och därmed momspliktig.
Riskzon-karta: var uppstår problemen i praktiken?
Företag brukar vilja ha en mer operativ modell än “vara eller tjänst”. Nedan är en riskzon-karta som utgår från Skatteverkets “uppenbart”-kriterier och de typfall som pekas ut.
1. Fordon (personbilar, transportfordon)
RÖD zon (hög risk för varuleverans)
- Köptvång/anvisa köpare vid slut.
- Köpoption med lågt utköpspris jämfört med förväntat marknadsvärde redan vid start.
- Säljoption där leasegivaren i praktiken alltid utnyttjar möjligheten att kräva köp.
- Betalningsprofil som i praktiken betalar av hela fordonets värde och gör återlämning orealistisk.
GUL zon
- Utköpspris är inte symboliskt, men återlämning är dyr eller belastad av villkor som gör köp rationellt i totalekonomin.
GRÖN zon (lägre risk)
- Realistiskt återlämningsalternativ utan ekonomiskt straff.
- Utköpspris/restvärde ligger nära förväntat marknadsvärde vid slutet.
- Dokumenterad återtag- och remarketingprocess.
2. Maskiner (industrimaskiner, entreprenad, produktionsutrustning)
RÖD zon
- Kundspecifika eller specialanpassade maskiner där återtag och vidareförsäljning är orealistiskt.
- Maskiner integrerade i kundens process där demontering gör återlämning praktiskt orimlig.
- Säljoption där leasegivaren rationellt saknar alternativ till att kräva köp.
GUL zon
- Standardmaskin, men återlämningskostnader eller driftstopp gör att köp i praktiken blir rationellt.
GRÖN zon
- Standardiserad utrustning med fungerande sekundärmarknad.
- Faktisk historik av återtag som sker mer än enstaka gånger.
3. IT/utrustning (servrar, nätverk, laptops, kontorsutrustning)
Här är bilden ofta polariserad.
RÖD zon
- Symboliskt utköpspris (“lease-to-own” i praktiken).
- Konstruktion där det redan från start är uppenbart att utrustningen ska övergå.
- Säljoption där återtag saknar affärsmässig logik på grund av snabb värdeminskning och låg andrahandsmarknad.
GUL zon
- Paketupplägg: hårdvara + tjänster + finansiering där det är otydligt vad kunden egentligen efterfrågar, och där hela upplägget riskerar att dras mot varuleverans.
GRÖN zon
- Kortare hyresperioder.
- Tydlig återlämning och faktisk återanvändning/remarketing.
- Marknadsmässiga restvärden och bevisad återtagsförmåga.
Särskilda riskmiljöer: där diskussionen ofta uppstår
Utöver tillgångsslag finns några återkommande affärssituationer där klassificeringsfrågan ofta blir skarp:
- Koncernupplägg med intern leasing, där avtalsvillkor standardiseras och bevisning om restvärden sällan dokumenteras ordentligt.
- Back-to-back-leasing, där en aktör hyr in och hyr ut samma objekt vidare, och där frågan om vad som faktiskt efterfrågas blir central.
- Sale-and-lease-back, där transaktionskedjan kan skapa följdfrågor om leverans, finansiering och beskattningsunderlag.
- Nya aktörer utan återtagshistorik, särskilt i säljoptionsfallen.
Ställningstagandet är inte skrivet som en koncernanalys, men bevismodellen i säljoptionsfallen gör att just dessa miljöer ofta blir mer utsatta i praktiken.
Vid sådan finansiell leasing som är leverans av vara kan det förekomma att en del av det som köparen betalar kallas ränta. Skatteverket anser att det är en enda transaktion när det är leveransen av varan som efterfrågas och krediten endast är ett finansiellt och logistiskt stöd för att varan ska kunna förvärvas. När leveransen av varan är den huvudsakliga transaktionen vid finansiell leasing kan krediten endast användas för att förvärva varan. Även den del som kallas ränta ska därför ingå i beskattningsunderlaget för leveransen av varan.
Skatteverkets ställningstagande 2025-08-19, dnr 8-272671-2025
Checklistan: avtalstext och bevisning som håller vid en granskning
Skatteverkets ställningstagande är inte bara en lista med juridiska slutsatser. Det är också, indirekt, en checklista över vad som kommer granskas.
A. Avtalstext: klausulerna som ofta avgör saken
1) Slutmekanik
- Finns köptvång eller krav att anvisa köpare?
- Finns köpoption? När kan den utnyttjas och hur beräknas utköpspriset?
- Finns säljoption? Under vilka villkor kan den utnyttjas?
2) Utköpspris och restvärde
- Är utköpspriset lågt i relation till rimligt förväntat marknadsvärde vid slutet (bedömt vid avtalets start)?
- Finns garantier som i praktiken låser in parterna i överlåtelse?
3) Återlämning
- Är återlämning ett verkligt alternativ eller ett teoretiskt?
- Vem betalar kostnader för transport, demontering, återställning?
- Finns avgifter som gör återlämning ekonomiskt irrationell?
4) Risk och värde
- Vem bär restvärdesrisken?
- Vem står för försäkring, service, skador, obsolescens?
Ju mer risker och fördelar som läggs på leasingtagaren, desto lättare blir det att se upplägget som köp i ekonomisk mening.
5) Prisstruktur och “ränta”
- Är räntekomponenten bara en betalningsmekanism inom samma leverans?
- Är finansieringen låst till objektet och utan självständig funktion?
Om svaret är ja, behöver man räkna med Skatteverkets linje: räntan in i momsbasen vid varuleverans.
B. Bevisning: det som avgör om “uppenbart” kan ifrågasättas
1) Restvärdesantaganden vid avtalets start
- Kalkyler för förväntat marknadsvärde vid avtalstidens slut.
- Underlag som visar att utköpspris/restvärde inte var uppenbart lågt.
- Marknadsdata som fanns tillgängliga då, inte facit i efterhand.
2) Återtagshistorik (särskilt vid säljoption)
- Hur ofta har liknande avtal lett till återtag?
- Finns dokumenterade exempel på återtag som skett mer än enstaka gånger?
- Finns policy som beskriver när återtag ska ske och hur det hanteras?
3) Remarketingförmåga
- Finns kanaler och processer för att ta tillbaka och sälja/uthyra vidare?
- Finns avtal med återförsäljare, auktioner eller andra andrahandskanaler?
- Finns loggar/transaktioner som visar att återtag är en reell affärsmodell?
4) Totalekonomi (rationellt alternativ)
I gränsfall avgör ofta totalekonomin:
- vad kostar återlämning vs att köpa?
- hur ser utköpspris ut i relation till rimligt marknadsvärde?
vilka friktionskostnader gör att ett “frivilligt” val i praktiken inte är frivilligt?
Typiska felkällor som brukar skapa momsdiskussioner
- Man förlitar sig på redovisningsklassificering (K3/IFRS)
Momsbedömningen är självständig. Redovisningen kan inte användas som genväg. - Man tror att optionens placering löser allt
Att lägga optionen hos leasegivaren (säljoption) är inte en garanti för tjänst. Skatteverket tittar på vad som är rationellt och förutsebart. - Man saknar dokumentation om restvärden
Om man i efterhand försöker säga “det var inte uppenbart”, men saknar underlag från avtalstidpunkten, blir diskussionen svår. - Man har ingen återtagshistorik och ingen återtagsförmåga
I säljoptionsfallen är detta särskilt känsligt eftersom Skatteverket pekar på faktisk återtagspraxis. - Ränteraden behandlas som momsfri per automatik
Skatteverkets linje är att när det är varuleverans och krediten bara är stöd för att få varan, då ingår även ränta i beskattningsunderlaget.
Kontrollfrågor: så stresstestar du ditt leasingupplägg
Om du vill veta var du ligger i riskkartan brukar följande frågor snabbt ringa in problemet:
- Är återlämning vid avtalets slut ett verkligt alternativ eller bara en formell möjlighet?
- Är utköpspriset vid slutet, redan vid avtalets start, så attraktivt att köp framstår som det enda rationella?
- Finns köptvång eller krav att anvisa köpare?
- Finns säljoption och är det affärsmässigt uppenbart att leasegivaren kommer utnyttja den?
- Har leasegivaren historik av faktiska återtag i liknande upplägg?
- Finns dokumenterade restvärdesantaganden från avtalstidpunkten?
- Är räntan i praktiken bara en del av priset för varan inom samma transaktion?
Om flera av dessa landar i ja ligger du ofta i gul till röd zon och bör räkna med att upplägget behöver analyseras som ett potentiellt varuköp i momsens mening.
Praktisk åtgärdsplan för företag
Om du arbetar med leasingupplägg, antingen som leasegivare, återförsäljare eller leasingtagare, är detta typiskt de steg som ger mest kontroll:
- Kartlägg avtalsmodellerna
Dela upp efter tillgångsslag (fordon, maskin, IT) och efter slutvillkor (köptvång, köpoption, säljoption, restvärdesgarantier). - Bygg en dokumenterad ingångskalkyl
Dokumentera vilka antaganden som låg bakom utköpspris/restvärde vid avtalets start och spara underlagen. - Inventera återtagspraxis och remarketing
Om du vill hävda att återtag är realistiskt behöver du kunna visa det. Samla statistik, case, rutiner och kanaler. - Gör en momsanalys av prisstrukturen
Om upplägget riskerar att vara varuleverans, analysera effekten på beskattningsunderlag (inklusive ränta) och på redovisningstidpunkten. - Säkerställ att fakturering och systemstöd matchar bedömningen
Många momsproblem uppstår när systemet är byggt för löpande hyra, men upplägget i själva verket borde hanteras som varuleverans.
Kommentar
Skatteverkets ställningstagande om finansiell leasing är en tydlig påminnelse om att momsrätten följer den ekonomiska verkligheten, inte avtalsrubriker eller redovisningsetiketter.
Det centrala är inte om parterna kallar upplägget leasing, utan om villkoren redan vid avtalets ingående gör det uppenbart att transaktionen i praktiken är ett köp. Den praktiska betydelsen ligger i att Skatteverket utvecklar resonemanget om att det finns fler situationer där finansiell leasing är leverans av vara, särskilt genom en skarpare bevislogik i säljoptionsfallen.
För företag blir konsekvensen dubbel:
- dels behöver man kunna försvara klassificeringen med avtalstext och dokumenterade antaganden (restvärden, rationalitet, återtag),
- dels behöver man förstå att om upplägget bedöms som varuleverans så riskerar även den del som kallas ränta att bli del av beskattningsunderlaget, eftersom krediten då ses som ett stöd för att möjliggöra förvärvet av varan.
Det här är därför inte en fråga man bör upptäcka i efterhand i en revision. För verksamheter som arbetar mycket med leasingupplägg bör det i stället vara en del av den interna momskontrollen: vilka avtalsvillkor driver oss mot varuleverans, vilka underlag kan vi visa upp, och hur säkerställer vi att momsredovisningen speglar den modell vi faktiskt har?
