Den 19 december 2025 publicerade Skatteverket ett uppdaterat ställningstagande om moms på idrottstjänster och tillträde till idrottsevenemang (dnr 8-410752-2025). Ställningstagandet ersätter 2021 års version och är omarbetat för att harmonisera begrepp och laghänvisningar med den nya mervärdesskattelagen (2023:200), ML, som trädde i kraft den 1 juli 2023. Skatteverket anger att ställningstagandet inte innebär någon ändring i sak.
Det gör det ändå praktiskt viktigt. Inte för att Skatteverket “ändrar spelreglerna”, utan för att myndigheten tydligare än tidigare formulerar en metodik som ska bära gränsdragningen i moderna upplägg: upplevelsebaserade aktivitetscenter, simulatorbaserad träning, restaurang- och barmiljöer med aktivitetsinslag, hybridkoncept samt digitala träningsformat. I de fallen är det sällan själva idrottsbegreppet som är problemet. Problemet är i stället hur man identifierar vad som faktiskt tillhandahålls – och vem som gör det – när fysisk prestation blandas med upplevelse, socialt umgänge och teknik.
Centrala klargöranden i ställningstagandet
Skatteverkets uppdatering kan sammanfattas i ett antal bärande tolkningsprinciper som genomsyrar ställningstagandet:
- Dispositionsrätt vid idrottsanläggning: den som påstår sig sälja rätten att använda anläggningen måste kunna visa faktisk kontroll över upplåtelsen, inklusive möjligheten att styra vem som får tillträde och nyttja anläggningen för idrott.
- Simulatorer kan kvalificera – men bara om prestationsmomentet är jämförbart: det räcker inte med teknik, realism eller tävlingsmoment. Den fysiska prestationen måste vara central och motsvara verklig träning/tävling.
- Digital träning kräver realtid: tjänster som leds i realtid kan omfattas, men förinspelade träningspass faller utanför reducerad skattesats inom idrottsområdet.
- RF-presumtionen är villkorad: koppling till Riksidrottsförbundets medlemsförbund är en stark indikator, men den gäller bara om aktiviteten utövas enligt idrottens angivna form och kräver icke försumbar fysisk ansträngning.
- Evenemang och visning av utsändning kräver precision: publikvisning “när evenemanget pågår” kan omfattas även om sändningen är fördröjd av rättighetsskäl. Efterhandsvisning kräver i sin tur att inspelningen är obearbetad.
Varför frågan blivit svårare
Idrottsområdet är ett gränsdragningsområde med hög felrisk, eftersom regleringen kombinerar två av mervärdesskattens mest känsliga mekanismer: undantag från skatteplikt och reducerad skattesats (6 procent). Båda är avsteg från huvudregeln om 25 procent moms. Därför blir bedömningarna ofta striktare än vad branschens marknadsföring eller kundupplevelse antyder.
En verksamhet kan vara fysiskt krävande och tävlingsinriktad men ändå klassificeras som nöje eller rekreation, om helhetsintrycket objektivt sett handlar om upplevelse, socialt koncept eller teknikbaserad underhållning där den fysiska prestationen är underordnad.
Vad ställningstagandet faktiskt handlar om
Skatteverket strukturerar sin analys kring tre frågor:
- Vilka tjänster innebär att någon ges möjlighet att utöva idrottslig verksamhet?
- Hur avgör man om en aktivitet är idrottslig verksamhet (idrott eller fysisk träning)?
- Vad är ett idrottsligt evenemang, och vad innebär tillträde till ett sådant?
En viktig avgränsning bör samtidigt hållas i minnet: ställningstagandet behandlar inte tjänster som har omedelbart samband med idrottsutövning enligt 10 kap. 28 § andra stycket ML. För många aktörer är det här en klassisk felkälla. Man blandar ihop den tjänst som ger möjlighet att utöva idrott med kringprodukter och sidotjänster (utrustning, administration, medlemsservice, olika paketupplägg). De delarna kan kräva separat bedömning.
Två momslägen: undantag eller 6 procent
När en tjänst kvalificerar som idrottstjänst eller evenemangstillträde uppstår nästa fråga: vilket momsläge följer?
- Undantag från skatteplikt kan gälla när tjänsten tillhandahålls av staten, kommun eller en allmännyttig ideell förening vars verksamhet inte anses ekonomisk enligt 4 kap. 6 § ML.
- 6 procent moms kan bli aktuellt för övriga aktörer, typiskt sett kommersiella verksamheter, om tjänsten faller in under 10 kap. 28 § ML och inte omfattas av undantaget.
Det är praktiskt viktigt att hålla ordningen i analysen. Först måste man säkra att det som säljs faktiskt är en idrottstjänst/evenemangstillträde i lagens mening. Först därefter kan man bedöma om konsekvensen blir undantag från skatteplikt eller ska beskattas med 6 procent.
Två vägar in: anläggning eller direktledd träning
Skatteverket pekar ut två huvudtyper av tillhandahållanden som kan ge någon möjlighet att utöva idrott eller fysisk träning.
1) Rätten att använda en idrottsanläggning
Den första kategorin är tjänster som ger någon möjlighet att utöva idrott eller fysisk träning genom utnyttjande av en särskild lokal eller anläggning avsedd för sådan aktivitet. En idrottsanläggning ska ha särskilda anordningar eller inredning som är avsedd för idrott eller fysisk träning. Det räcker alltså inte att människor råkar röra på sig i lokalen. Frågan är vad lokalen är inrättad för.
Dispositionsrätten – den praktiska nyckelfrågan
Det mest praktiskt vägledande i ställningstagandet är preciseringen av dispositionsrätten. Skatteverket anger att den som tillhandahåller tjänsten måste ha rätt att disponera anläggningen för idrottsändamålet. I praktiken betyder det att tillhandahållaren ska kunna avgöra vem som ges möjlighet att använda anläggningen för idrott eller fysisk träning när anläggningen disponeras för det ändamålet.
Det här träffar särskilt upplägg där affärsmodellen bygger på förmedling, paket, white-label eller plattformstjänster.
Typiska riskzoner:
- en aktör säljer “träningspass” men har i praktiken inte kontroll över tiderna eller tillträdet,
- en mellanhand tar betalt men kan inte neka tillträde eller styra nyttjandet,
- upplägg där kundrelationen och betalflödet ligger hos en aktör, men dispositionsrätten ligger kvar hos anläggningsägaren utan att mellanhanden faktiskt upplåter rätten i eget namn.
Indikationer som talar för dispositionsrätt:
- tillhandahållaren styr bokning/allokering av tider och kapacitet,
- tillhandahållaren har egna villkor mot kund och bär ansvar för tillträdesregler,
- tillhandahållaren kan i praktiken bestämma vem som får använda anläggningen, och när.
Poängen är att dispositionsrätten fungerar som en metod för att identifiera vem som faktiskt tillhandahåller rätten att använda anläggningen i momsrättslig mening.
2) Direktledd träning, instruktion eller coaching
Den andra kategorin är tjänster där en ledare, tränare, lärare eller instruktör fortlöpande bidrar till utövarens fysiska prestation i direkt samband med aktiviteten. Det är alltså inte tillräckligt att någon “finns på plats” eller att en aktivitet “kan förklaras”. Det måste vara fråga om en löpande ledning kopplad till den fysiska prestationen.
Skatteverket understryker att direktledd träning kan ske oavsett var aktiviteten äger rum, inklusive via internet. Det innebär att digitala format kan omfattas, men bara om de faktiskt är realtidsledda.
Köparen behöver inte vara utövaren
En återkommande missuppfattning i praktiken är att idrottstjänster måste säljas direkt till den som tränar. Skatteverket är tydligt: det finns inget krav på att tjänsten tillhandahålls direkt till utövaren. En arbetsgivare kan vara köpare av ett träningsupplägg för anställda utan att det påverkar momsklassificeringen. Det är tjänstens objektiva art – och vad den ger möjlighet till – som styr, inte vem som står på fakturan.
Även om det finns omständigheter som talar för att det huvudsakliga syftet med en aktivitet är idrott eller fysisk träning kan det finnas andra omständigheter som medför att aktiviteten snarare ska karaktäriseras som t.ex. nöje, lek, eller avkoppling snarare än idrott eller fysisk träning. Fysiska aktiviteter kan också ha helt andra huvudsakliga syften.
Skatteverkets ställningstagande 2025-12-19, dnr 8-410752-2025
Idrott eller nöje? Så görs bedömningen
Ställningstagandet bygger bedömningen av idrottslig verksamhet på tre bärande element.
1) Huvudsakligt syfte bedöms objektivt
En aktivitet är idrottslig verksamhet om det huvudsakliga syftet för den genomsnittlige utövaren är att utöva idrott eller fysisk träning. Det är en avgörande metodpunkt. I gränsfall går det alltid att hitta individer som tränar seriöst och andra som bara vill umgås. Genomsnittsperspektivet gör bedömningen mer förutsebar och knyter den till vad konceptet objektivt är.
2) Den fysiska ansträngningen får inte vara försumbar
Skatteverket markerar en tydlig tröskel: aktiviteten måste kräva en fysisk ansträngning som inte är försumbar. Tävlingsmoment, regler och poängsystem räcker inte om den fysiska komponenten är marginell. Därför nämns exempel som brädspel, tv-spel, arkadspel och e-sport som typfall där den fysiska ansträngningen är försumbar för genomsnittlig utövare.
3) Helhetsbedömning av objektiva omständigheter
När tröskeln är passerad återstår helhetsbedömningen. Omständigheter som typiskt talar för idrott/fysisk träning är exempelvis:
- tydlig fysisk ansträngning som tränar styrka, kondition eller smidighet,
- tydliga prestationsmoment (poäng, tid, mätning, bedömning),
- anläggning och utrustning som är utformad för fysisk prestation,
- direktledd träning enligt program eller schema.
Det krävs däremot inte att aktiviteten utövas professionellt, organiserat eller i tävlingssyfte.
RF-presumtionen: förenkling – men inget frikort
Skatteverket anser att aktiviteter inom Riksidrottsförbundets medlemsförbund presumeras utgöra idrott eller fysisk träning. Men presumtionen är villkorad. Den gäller bara om:
- aktiviteten innebär icke försumbar fysisk ansträngning, och
- aktiviteten utövas av en människa på det sätt förbundet anger för idrottsgrenen.
I praktiken betyder det att RF-anknytning är en stark indikator men inte en automatisk klassificering. Avviker upplägget från idrottens faktiska utövande, eller blir prestationen sekundär i konceptet, kan presumtionen tappa bäring och helhetsbedömningen ta över.
Kontexten kan vända bedömningen
En central poäng i ställningstagandet är att samma typ av fysisk aktivitet kan bedömas olika beroende på sammanhang.
Restaurang- och barmiljöer med aktivitetsinslag
Skatteverket beskriver lokaler som huvudsakligen är inrättade för nöje och avkoppling, exempelvis barer, restauranger och spelhallar. Där är aktivitetsytor integrerade med servering och umgänge, och även besökare som inte deltar i aktiviteten har normalt tillgång till ytorna.
I sådana miljöer får aktiviteter som dart, biljard, shuffleboard och bordtennis normalt karaktär av nöje, även om aktiviteten i teorin skulle kunna utövas enligt ett idrottsförbunds regler. Samma gäller simulatorer i spelhallar och upplägg som gokart eller femkamp i nöjesparker.
Arrangerade turer och “transportaktiviteter”
Ställningstagandet tar även upp arrangerade naturvandringar, stadsvandringar, ridturer, cykelturer och kanotturer. Här är Skatteverkets poäng att ledaren normalt inte fortlöpande bidrar till deltagarnas fysiska prestation, utan främst visar vägen och informerar om kultur/natur. Därför har sådana upplägg normalt rekreativ karaktär.
Kurser med certifieringssyfte
Skatteverket skiljer på kurser som syftar till att deltagaren ska bli bättre på att utöva idrott (där teori kan vara underordnad) och kurser där syftet är certifiering eller behörighet (instruktörs-/tränarutbildning, farkostintyg, körkort). I det senare fallet anses syftet inte vara att utöva idrott eller fysisk träning, även om behörigheten kan vara nödvändig för att senare få utöva en idrott.
Simulatorer och teknikbaserade upplägg: prestationsmomentet är avgörande
Skatteverket öppnar för att lokaler med simulatorer kan utgöra idrottsanläggning. Men kravet är tydligt: den fysiska aktivitet som utövas med simulatorn ska motsvara en tränings- eller tävlingsaktivitet utan simulator och ge motsvarande fysisk ansträngning genom motsvarande prestationsmoment.
Det här är en viktig markering för marknaden. Teknik, realism och spelmoment är inte i sig idrottskriterier. Frågan är om simulatorn används som ett träningsverktyg där fysisk prestation är central, eller om den fysiska aktiviteten blir ett inslag i en upplevelseprodukt.
Digital träning: realtidsmomentet är en förutsättning
Ställningstagandet ligger i linje med praxis: direktledd träning kan ske via realtidskommunikation över internet, inklusive direktströmning. Livepass där instruktören leder i realtid kan därför omfattas.
Samtidigt tydliggörs att bestämmelserna inte kan tolkas vidare än vad direktivet tillåter. För elektroniska tjänster omfattas endast lektioner inom sport eller fysisk träning som direktströmmas, det vill säga där mottagaren tar del av lektionen samtidigt som den äger rum. Abonnemang med tillgång till förinspelade instruktörledda träningsfilmer faller därmed utanför reducerad skattesats inom idrottsområdet.
Evenemang och tillträde: vad krävs?
Vad är ett idrottsligt evenemang?
Skatteverket definierar idrottsligt evenemang som ett särskilt arrangemang med utövande av idrott eller fysisk träning som:
- äger rum vid en viss tidpunkt,
- pågår under begränsad tid,
- sker på en viss plats.
Vad innebär tillträde?
Tillträde innebär rätten att närvara på platsen som publik eller deltagare mot ersättning, exempelvis biljett eller tävlingsavgift. Skatteverket klargör också att det saknar betydelse hur ersättningen lämnas till säljaren. Det är tillträdesrätten som är kärnan.
Visning av utsändning: live-nära och efterhandsvisning
Skatteverket anger att även tillträde till visning av en utsändning av idrottsevenemang kan omfattas om visningen sker inför publik när evenemanget pågår. Att utsändningen är fördröjd av rättighetsskäl hindrar inte detta, så länge produkten i praktiken är en publikvisning i anslutning till evenemangets genomförande.
Sker visningen efter att evenemanget avslutats krävs att inspelningen är obearbetad. Om filmen har redigerats eller klippts faller tillhandahållandet utanför idrottsreglerna. Gränsen går alltså mellan tillträde till en evenemangsvisning och en mer producerad underhållningsprodukt.
Praktiska konsekvenser för företag i gränslandet
Det uppdaterade ställningstagandet gör inte idrottsmoms “enklare”, men det gör bedömningen mer metodstyrd och därmed mer förutsebar – om man vågar göra analysen strikt.
Två områden sticker ut som återkommande felkällor:
- Vem tillhandahåller tjänsten? Dispositionsrätten avgör i många förmedlings- och plattformsupplägg om du alls tillhandahåller den idrottstjänst du tror att du säljer.
- Vad är tjänstens huvudsakliga funktion för genomsnittskunden? Om konceptet objektivt sett är nöje, socialt umgänge eller teknikupplevelse, hjälper det inte att deltagarna rör sig eller tävlar.
Skillnaden mellan 6 och 25 procent påverkar prissättning, marginaler och konkurrenskraft. Vid felklassificering kan det bli retroaktiva krav och i vissa fall skattetillägg. I vissa affärsmodeller är momsklassificeringen därför inte en “skattefråga i efterhand”, utan en fråga som bör styra hur konceptet byggs.
Kontrollfrågor: så testar du ditt upplägg
Om din verksamhet ligger i gränslandet är följande kontrollfrågor ofta avgörande:
- Är anläggningen primärt inrättad för fysisk prestation/träning eller för upplevelse/umgänge?
- Innebär aktiviteten icke försumbar fysisk ansträngning för en genomsnittlig utövare?
- Finns tydliga prestationsmoment som faktiskt är centrala i tjänsten?
- Sker träningen med fortlöpande ledning i direkt samband med prestationen?
- Vid digitala upplägg: är det live i realtid eller inspelat material?
- Vid upplägg med anläggningar: har du dispositionsrätt i praktiken (kan du styra tillträde och nyttjande)?
- Vid evenemangsvisning: sker visningen live-nära när evenemanget pågår eller är det efterhandsvisning?
- Om efterhandsvisning: är inspelningen obearbetad, eller har den redigerats/klippts?
Kommentar
Skatteverkets uppdaterade ställningstagande är välkommet eftersom det renodlar den praktiska metoden för gränsdragning. Budskapet är tydligt: det räcker inte att det förekommer rörelse, tävling eller poängräkning. Det avgörande är om tjänsten i ekonomisk och funktionell mening är utformad för idrottslig prestation eller om fysisk aktivitet är underordnad ett nöjes- eller upplevelsekoncept.
För aktörer med simulatorbaserade och teknikdrivna koncept är slutsatsen särskilt viktig. Simulatorer kan kvalificera som idrottsanläggning, men bara om fysisk prestation och prestationsmoment verkligen motsvarar träning eller tävling utan simulator. För digital träning är kravet lika skarpt: reducerad skattesats inom idrottsområdet förutsätter realtidsledd träning. Förinspelade träningspass kan vara värdefulla kommersiellt, men de faller utanför den ramen.
När det gäller evenemangstillträde bör aktörer som säljer publikvisningar av sport notera gränsdragningen. Visning av utsändning kan omfattas när den sker inför publik i anslutning till evenemangets genomförande, även om sändningen är fördröjd av rättighetsskäl. Efterhandsvisningar kräver i sin tur obearbetat material; redigering och klippning förändrar tillhandahållandets karaktär.
Sammantaget är ställningstagandet en tydlig påminnelse om att momsrätten följer den ekonomiska verkligheten. För verksamheter i gränslandet blir momsfrågan därför ofta en affärsmodellfråga: vad säljs faktiskt, vem tillhandahåller rätten, och vad är tjänstens huvudsakliga funktion för genomsnittskunden?
